.

Jag ska passa på att berätta lite om mig sjäv för er.
Jag tror inte jag har gjort det tidigare.

Ni vet som sagt att jag heter Natalie och är 21 år. Och att min häst heter Breitling. Många vet säkert att jag har systrar. Men jag har även tre stycken bröder, två stycken äldre och en lillebror. Jag är barn nummer 5 av 6 st, och var yngst fram tills jag fyllde 11 år.

När jag var liten hade mina systrar 3 st ponnys, jag var dock för liten för att ta hand om dem. Men jag var ofta med i stallet och jag älskade att rida på våran vita ponny, honvar ett gotlandsruss och hette Minilla. Hon var nog den snällaste och raraste ponny jag träffat på. Hon var så otroligt tålmodig med mig och mina systrar. Vi var ju bara barn alla tre.

Min skolgång var riktrigt otumlande och "smått" kaotisk. Men min skolgång har många av er redan läst om. Och för er som inte gjort det kan jag skicka er en länk senare. Men igenom hela livet har min största passion här i livet varit hästar, och djur överlag! Vi har haft väldigt mycket olika djur i min familj. Inte bara hästar. Vi har haft en hel drös med hundar genom åren. Och så har vi haft massor av katter, vi har haft kaniner, fåglar, fiskar, sköldpaddor.. ja vi har haft dem flesta djur man kan ha. Vårat hem kallades "Forsbergs Zoo", haha!

Men av alla djuren jag växte upp med har jag lärt mig massor! Om tex tålamod, respekt och tillit. Att visa hänsyn och försöka sätta mig in i djurens tankesätt och hur dem upplever situationen då jag upplever den helt annorlunda. Djuren vi haft, dem har givit mig massor! Dem har gjort mig till den människan jag är idag. Och jag älskade dem alla! Men två stycken har en speciell plats i mitt hjärta. Det är Fatima och Findus, och jag är säker på att jag har dem med mig. Dem är mina särskillda skyddsänglar, det vet jag!

Fatima var en golden retriver, och henne fick min pappa innan jag var född. Och hon blev som min storasyster. Men Fatima hatade barn, alla barn utom mig. Hon tyckte dem var skrämmande och högljudda och det var ett barn och tyckte särskillt illa om.. Hon skyddade mig och "passade" mig, hon var med överallt, hon var en trygghet. Men Fatima dog av ålder 3 dagar före min 13de födelsedag. Och Findus, han kom till mig, hans liv skapades åt mig. Han föddes under mina föräldrars säng på långfredags-morgonen då jag var 6 år. Efter hans födelse var vi oskiljaktiva. Och första gången jag fick titta på dem tre kattungarna såg jag bara Findus, han var min katt! Men han dog olyckligtvis 7 år senare två dagar innan min 14de födelsedag. Han blev överkörd av en bil och lämnades ensam på gatan att dö. Jag hann dit, fick vara med honom hans sista sekunder/minut i livet. Det var det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv. Min älskade katt som följt mig vart jag än gick i 7 års tid vad död. Jag höll på att gå under.. alla som såg mig och Findus vet att det som fanns mellan oss var något ovanligt nästan något magiskt, det var något så oerhört speciellt. En liten flicka och en katt som var oskiljaktiga!

Men.. Jag ska berätta lite mer "om mig" . jag är otroligt viljestark, kan upplevas ganska dominant. Jag har en livlig fantasi och får ständigt nya idéer jag vill genomföra. Dem som känner mig vet att då jag bestämt mig för något, Ja då blir det så! Spelar ingen roll vad det gäller jag ser till att jag får tag i det på ett eller annat sätt. Jag har dåligt närminne och kan inte återberätta en dialog. Jag har dyslexi och dyskalkuli men trotts detta älskar jag att läsa och skriva. Jag är en konstnärs-själ ut i fingerspetsarna! Folk säger att det även sysn på min klädsmak, och att jag inte klär mig som "alla andra", vilket jag faktiskt själv tycker att jag gör..! Trotts min vilda fantasi och min idérika hjärna som ständigt arbetar på högvarv, är jag en väldigt jordnära person med båda fötterna på jorden. Men jag plågas ofta av hämska mardrömmar nattetid. Samt händer det att jag drömmer sanndrömmar. Jag tror inte på det övernaturliga, jag är övertygad om det. Jag har själv upplevt många helt oförklarliga saker. och jag tror inte att själen dör då kroppen dör.

Min största skräck i livet är att förlora någon jag älskar igen. Jag är ofta rädd för att min pojkvän eller bästa vän, tex ska råka ut för en olycka. jag har lätt för att hettsa upp mig och bli orolig i onödan. Och jag anstränger mig för att undvika att göra en hel höna av en liten fjäder. Jag är otroligt dramatisk, men jobbar på att dämpa min dramatik. Jag har verkligen en fantatsisk familj, och jag har blivit unnad den bästa vän man kan tänka sig, och den finaste pojkvännen man kan ha! Jag har även blivit unnad en vacker ponny som jag älskar oerhört högt! Jag är så tacksam för alla jag har i mitt liv. Men jag kan inte låta bli att oroa mig för att förlora någon av dessa, jag älskar dem alla för mycket. Försvinner någon av dem kommer jag gå under, därav att jag är rädd.

För nya människor upplevs jag ofta som kall eller konstig. Folk har svårt för att få grepp om mig och jag är väldigt noga med vilka jag tar in och inte. Jag är en människokännare, och jag ser väldigt tydligt vilka som är att lita på och inte. Och det som många har väldigt svårt för med mig, det är att jag struntar i att alla inte tycker om mig. Det rör mig inte i ryggen om någon jag själv inte bryr mig om, ogillar mig. Sen att folk har problem med att dem får ärliga svar på frågor dem ställer mig, kan jag inte hjälpa. Frågar man om min åsik om tex en tröja, svarar jag ärligt inte vad personen vill höra. Vissa uppskattar mig för just detta, andra hatar mig.

Det här är lite om mig som person. Det kanske kommer en uppföljare, vi får se ;)!