.

Nu när det snart är jul kommer jag att tänka på min barndoms önskelista.. Varje år stog det överst på önskelistan "En egen häst!". Och varenda år blev jag lika besviken och sa till mig själv, "då jag fyller 18-år ska jag köpa mig en egen häst!". Jag minns hur jag räknade på stallhyror och allt möjligt som hade med utgifter för en egen ponny att göra.

När jag väl fyllde 18 år gjorde jag slag i saken. Jag fixade mig ett jobb, men eftersom jag länge haft ett uppehåll med hästar så ville jag först se om jag hade intresset kvar. Så jag tog en ponny på foder som hette Princip. Tanken var att jag skulle köpt honom. Men olyckligt nog var han lite liten för mig och jag hade honom bara några månader innan jag såg en annons på hastnet.se..

Annonsen som jag såg fick mig att sätta i halsen och mitt hjärta att slå dubbla slag! Det var min drömponny.. En alldelens guldgul ponny med vitman och svans. Jag mailade bilderna och infon om honom till min syster sen ringde jag upp säljaren och vi kom överens om att jag skulle komma och provrida.

Jag och min syster begav oss en varm sommarkväll 2008 mot gnesta där den guldgula ponnyn fanns. Väl framme och jag fick se honom stå i en liten box, då visste jag att jag skulle ha honom! Dem hävdade att han var inriden, och jag skulle provrida. Min syster kastade upp mig och jag försökte få honom att gå frammåt. Det gick inte.. Ingenting gick.. Ponnyn förstog inte vad jag ville och blev sur och tvär. Det slutade med att min syster fick springa bakom och jaga på honom. Och inne i stallet tröck han upp uppfödaren mot väggen och hotade henne med bakbenen.. Men jag hade bestämt mig, jag skulle ha honom!

Några dagar senare åkte vi och hämtade hem honom, min alldelens egna ponny! När vi äntligen kom fram till gården där han skulle få bo förvandlades han till ett monster! Han slogs med alla fyra benen, han skrek och gapade. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, min ponny var totalt livsfarlig och hade ingen respekt för människor alls! Stog man framför honom slogs han med frambenen och högg efter en, och stog man bakom måttade han sparkar med bakbenen. Hade jag inte haft min syster tillhands vet jag inte vad jag skulle tagit mig till. Hon fick ta fighten med honom.. Jag var faktiskt rädd för min egen häst. Första gången jag skulle sitta upp på honom hemma i nya stallet så hade min syster honom i longerlina och skulle leda mig runt skogen. Men så fort jag satt upp reste han sig rakt upp, och eftersom jag red barbacka gled jag lätt av. Nästa gång var jag mer beredd, och syrran kastade upp mig pånytt. Vi gick rundan runt lilla skogen, och gång på gång försökte han stegra sig. Och vi övade upp och avsittningar. Varav sista gången när jag skulle sitta av så reste han sig, och knockade mig så hårt i huvudet att jag såg stjärnor!

Efter denna dagen reste han sig aldrig igen.. Men kampen fortsatte, han testade och hotade mig konstant. Man kunde inte slappna av en sekund i hans närvaro. Men tiden gick och vi gjorde små, små framsteg hela tiden. Jag kommer ihåg hur lycklig jag blev första gången han flyttade sig på stallgången (utan att det blev slagsmål) då jag petade på honom i sidan. I början försökte han bara trycka upp mig mot väggen då jag bad honom flytta sig för tryck.. Och allt som tiden gick började han slappna av då jag skötte om honom. Han stog inte längre spänd som en fiolsträng med öronen slickade bakåt, utan han lät huvudet hänga och började stå och halvsova. Både jag och Breitling började slappna av i varandras sällskap. Och ridningen gick framåt! Syrran longerade honom och jag satt på. Han lärde sig vad min skänkel var för något och vad jag ville med mina tygeltag.

Men sen en dag då jag kom till stallet var han vrålhalt. Jag hade haft min egen häst i 2 månader och nu var han halt.. Jag beställde tid på Solvalla ATG och ett par dagar senare packade vi in honom i transporten och åkte dit. Men vetrinären såg att han var halt, men kunde inte fastställa någon orsak. Så vi fick åka hem igen med metacam i 10 dagar, och vila i 2 månader. Men det blev inte bättre och vi åkte 2 månader senare till Mälaren Hästklinik, där konstaterades det att han hade dubbelsidig hovledsinflamation på frambenen. Han blev sprutad med cortison och vi skulle komma tillbaka en månad senare. Den 23 november 2008 blev han friskförklarad! Då började jag så smått sätta igång honom, börja jobba på våran komunikation, och vi flyttade till ett stall närmare mig där det fanns ridhus. I ridhuset började vi jobba löst. Vi tränade löslongering och vi lekte en hel del! Vi kom varandra närmare och i slutet av februari började jag rida lite smått då det fanns någon som kunde hålla i longerlinan. Och i början av Mars hade vi kommit så pass långt att jag kände att vi kunde skippa longerlinan.

Sen har det bara gått frammåt! Vi har utväcklats i en rasande fart, och jag är verkligen stolt över oss båda! Med tanke på mitt långa uppehåll med hästar, och eftersom jag aldirg tidigare utbildat en häst själv är jag väldigt nöjd. Och jag är så himla stolt över min fantatsiska ponny som är så otroligt lättlärd och sammarbetsvillig.

Men idag är Breitling världens raraste häst, han är så snäll och följsam. Visst att han kan testa mig ibland, men numera gäller det småsaker som, "måste jag verkligen lyfta hoven? Vad händer om jag inte gör det?" eller "vad händer om jag inte flyttar på mig?". Att min kära rara lilla ponny har varit ett sådant elakt monster är svårt att förstå, även för mig. Men många tror att jag hittar på... Jag önskar att det var så! Men tyvärr är det den bittra sanningen. Han var verkligen totalt livsfarlig, och hade inte respekt för någon annan levande varelse. Det är verkligen svårt att begripa att Breitling genomgått en så total personlighetsförändring! Men jag har alltid älskat honom.. Och jag kommer alltid att göra det!